Separation och helhet

Begreppet ”separation” har språkligt sett uppstått som ett sätt att beskriva upplevelsen av särskiljande mellan olika företeelser i en dualistiskt uppfattad verklighet; mellan olika ”objekt”.
Märk väl att det här handlar om ”beskrivning av en upplevelse”, inte om faktiska fenomen. Vi kan beskriva ett fenomen som en entitet och ett annat som en annan entitet. När vi däremot använder ordet ”separat” beskriver vi en relation mellan dessa entiteter eller fenomen. Och så snart vi talar om, eller betraktar, en relation skapar vi en subjektiv idé om dessa entiteters förhållande till varandra. Vi ”polariserar” fenomenen gentemot varandra och SKAPAR alltså en karaktäristik för hur delarna är separata.

Vi kan använda en uppsjö av begrepp för en sådan karaktäristik, med utgångspunkt från t.ex. position, storlek, färgnyans, ljushet, ålder etc. etc.
Det viktiga här är illusionen om den relationskaraktäristik vi frammanar och tror oss uppfatta – vilken alltså är individuell och subjektiv.

Lösningen på detta dilemma är att sluta tro på upplevelser av separation i allmänhet och på den karaktäristik av separationen som jag uppfattar i synnerhet. Här upphör bedömningar som rätt-fel och bra-dåligt.
Det är klart att jag kan se att två olika fenomen är åtskilda och det är just så som verkligheten kommer emot mig, men om jag samtidigt är medveten om att min uppfattning av separation mellan fenomenen är en illusion och alltså inte äger någon sanning i sig utan endast är min egen konstruktion inser jag att verkligheten är en enda odelbar helhet innan jag separerar dess delar utifrån min personliga världsbild.
Hur kan jag veta det? Jo, genom enkel logik, så som jag ovan har benat upp begreppen. Jag kan dock aldrig uppleva helheten eftersom jag själv är del i den; jag är s.a.s. fångad i den och kan bara uppleva den inifrån som ALLTING.
Jag kan däremot sluta mig till att betraktad utifrån skulle jag se en enda stilla enhet – helt i vila. Precis som jag ser alla ting omkring mig utifrån, vilande helt i sig själva.

Varje människa är på så vis innesluten i sin egen verklighet och kan komma i kontakt med helheten bara genom att förbehållslöst öppna sig för ALLTING och bli ett med sitt flöde av upplevelser. Och därmed fullständigt vila i denna helhet.
Genom insikten att ALLA ting – inklusive jag själv – är helt vilande i sig själva kan jag börja uppleva själva livsflödet från en botten av total stillhet. Vilket innebär en paradox av sinnesfrid mitt i all sinnesrörelse.
Verkligheten är en illusion och illusionen är min verklighet.

Vad betyder den här inställningen för en känsla av utanförskap t.ex.? Det finns två sätt att närma sig ett sådant dilemma:
1. Undersök själva upplevelsen och bli medveten om hur du själv skapar den.
2. Påminn dig om att din upplevelse är en illusion och att den har uppstått i ditt medvetande, som är ett personligt perspektiv i en odelbar och oändlig universell medvetenhet. Varje upplevt fenomen bärs av och är en del av denna medvetenhet.

Känner du tveksamhet inför det jag har skrivit här, ta en titt på den här webartikeln, för en fördjupning:
http://www.collective-evolution.com/2013/12/05/the-illusion-of-matter-our-physical-material-world-isnt-really-physical-at-all/

Lars Berg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.