Kategoriarkiv: Reflexioner

Funderingar över ett och annat i livet…

Är ditt liv verkligen DITT?

Cloud AtlasI filmen Cloud Atlas framställs några intressanta idéer om livet som vi lever det. Bl.a. tanken om att ”det liv jag lever inte är mitt”. Normalt betraktar vi väl livet just så: ”det är mitt liv och det är jag som lever det”.
Och: ”du lever ditt liv och ingen annans”.

Filmens berättelse tvinnas av flera livsöden, från olika tidsperioder. Det äldsta är från mitten av 1800-talet och det som visar sig vara den ödestråd som står för återberättandet likaväl som slutscenens framtidsvision är förlagd i en dystopisk framtid då livet på jorden har nått vägs ände och människans enda överlevnadsmöjlighet ligger i att fly vår planet och finna ett hem i en annan galax.
Berättaren, spelad av Tom Hanks, återkommer som gestalt i flera inkarnationer; redan i 1800-talsversionen och då som en girigbuk, ständigt på jakt efter rikedomar som han kan gå över lik för att erövra.
Han dyker sedan upp i varje tidsepok, ständigt driven av sin girighet men efterhand uppblandad med inre tvivel genom ödesmättade möten med goda människor och händelser, som ställer hans giriga impulser inför växande samvetskval.
Utan att avslöja hur själva ramberättelsen slutar – ifall läsaren vill se filmen – vill jag här reflektera lite över grundbudskapet i filmen; så som jag uppfattar det.

Till en början ger filmen ett ganska fragmentariskt intryck, genom sina parallella berättelser som ger sken av att vara kanske sex olika filmer i en.
Efterhand som tiden går inför betraktandet blir dock varje berättelse igenkännbar och budskapet växer som ett frö till en insikt om människans predestinerade förutsättningar. Både de krafter som får oss att upprepa gamla beteendemönster och val och de ögonblick som ställer oss inför en öppen dörr av möjligheten att välja en ny och obeträdd väg, som kommer att förändra mina mönster liksom mitt öde – liksom många andra människors öden.
Filmen kommer därmed att handla om de avgörande ögonblick då vi väljer vårt livsöde, samtidigt som den skildrar den starka kraft som konventioner och traditioner utgör i hur vi framlever våra liv.

Det är vid den här punkten som det blir uppenbart att jag inte lever MITT liv innan jag ställs inför ett av de här avgörande ögonblicken och MEDVETET väljer att bryta mot den konvention som lever inom mig. ”Konvention” har innebörden ”komma samman” (från latinets convenire) och belyser den svårighet vi som individer ställs inför när vi vill välja en annan handling än den som gruppen eller samhället har ”kommit samman” kring. Det är att skilja ut sig mot mängden, med hot om att både bli väldigt synlig och utpekad inför alla och att bli utesluten ur gemenskapen.
Att leva blir på det här sättet en fråga om både samexistens och existentiell ensamhet. I den sorts valsituationer som vi här beskriver möter jag min existentiella ensamhet och tvingas hantera de två motstridiga drifterna ”samhörighet” och ”exklusivitet”.

Och är det inte just här vi finner vårt djupaste existentiella dilemma som människor, i balansen mellan att höra till och att vara åtskild och unik?
Att stå vid den här livsavgörande punkten i en viss situation är alltså ett hot om rubbad balans, där jag antingen kan falla in i tvingande social fångenskap eller ut i isolering och socialt utanförskap. Om jag är medveten om valets allvar, vill säga. De flesta av oss är antagligen inte ens medvetna om att vi befinner oss inför ett livsavgörande val. Vi lever på och väljer den enklaste vägen; den som känns minst utsatt och obehaglig.

Alltså lever jag inte MITT LIV i en sådan omedvetenhet utan det liv som utstakats åt mig i det kollektiv som kallas gruppen, släkten, yrkeskåren eller samhället.
Möjligheten finns förstås att jag aldrig lever MITT LIV, utan antar ett antal roller som ibland förespråkar rebelliskhet mot vissa konventioner och ibland samsyn med företrädare för andra.
Oavsett hur vi betraktar det sociala spel vi kallar ”livet” blir det i filmen Cloud Atlas tydligt att vi då och då står inför valsituationer som håller dörrar öppna åt det ena eller andra hållet – och att livet kommer att te sig väldigt annorlunda beroende på vad jag väljer. Både för mig själv och för en mängd andra människor.
Något som också blir synligt är hur stort inflytande händelser och konventioner som ligger långt tillbaka i tiden har på hur vi reagerar på händelser idag.

Med det här synsättet blir varje individs liv en liten länk i en lång kedja av riktningar. Vid varje tillfälle vi medvetet väljer att bryta mot den riktning vi känner oss manade till av konventioner länkar vi dock in oss i en ny kedjeriktning, som leder till ett annat förlopp än de upprepningar som präglat kedjan hittils.
Med små förskjutningar sker därmed förändringar i historieflödet, som leder till antingen mänsklighetens räddning eller till dess ohjälpliga undergång.

Det lilla valet har därmed ett viktigt samband med de stora skeendena i tillvaron.
Om budskapet inger hopp eller förtvivlan får väl tiden utvisa.

Ge din känsla av ”Jag” din uppmärksamhet

I den länkade videon nedan ger Rupert Spira en verkligt klarsynt och välformulerad beskrivning av hur vi genom att stanna upp och ge uppmärksamhet åt ”jag-känslan” kan öka medvetenheten om vilka vi är bakom alla våra roller, tankar, känslor och idéer om oss själva. Jag-känslan i kroppen, som går bortom (eller är innesluten i) kroppen…

http://non-duality.rupertspira.com/watch/give-the-i-thought-your-attention

Tankar om en utsmyckning

Nedanstående text är ett invigningstal som jag höll under invigningen av den konstnärliga utsmyckning jag gjorde i Gåsinge kyrka i Gnesta kommun 2005.

Gudomlig närvaro i uppbruten tid, utsmyckning i Gåsinge kyrka 2005
Gudomlig närvaro i uppbruten tid, utsmyckning i Gåsinge kyrka 2005

Tidsbilden
Jag vill börja med att formulera en tidsbild, mitt perspektiv på en central aspekt av den tid vi lever i.
Konsthistoriker brukar säga att ett konstverk är ett uttryck för den tid det är skapat i.
Även om korset är en tidlös symbol stämmer det ändå väldigt väl att utsmyckningen där ute i vapenhuset är ett uttryck för den tid vi lever i.
Efter det senaste årtiondets ofantliga acceleration av teknologisk utveckling och motsvarande förväntningar på snabba resultat, flexibilitet och stresstålighet, har mängder av människor bränt ut sina hälsoreserver och tvingats till långa sjukskrivningar.
Efter det senaste årets naturkatastrofer – jordbävningar, flodvågor, orkaner och hot om att drabbas av smittsamma sjukdomar – har medvetenheten om vår sårbarhet ökat hos de flesta människor. Det är lätt att känna maktlöshet när närstående dör, familjer splittras, ägodelar sprids för vinden eller när hälsan sviker.
Det här är en dramatisk tidsbild som pekar mot människans litenhet, mitt i vår civilisations alltmer förfinade vetenskapliga utveckling. Lika lätt som det är att drabbas av maktlöshet är det att lockas av alla löften om förbättringar genom ökad utvecklingstakt.

Processen
Jag lever själv ofta i villfarelsen att om jag bara lyckas med det ena eller andra först, kommer jag att finna ro och tillfredsställelse. Om jag bara anstränger mig lite till….
När jag arbetade med förslaget till utsmyckningen i Dillnäs kyrka, var det under just sådana omständigheter.
Jag hade mycket att göra, många projekt igång samtidigt, och en minst sagt stressad tillvaro med höga ambitioner.
Jag umgicks med många utsmyckningsidéer, men kände inte att någon av dem angick mig. Dagen före sista inlämningsdagen insåg jag att jag inte skulle hinna nå fram till ett meningsfullt utsmyckningsförslag, så jag tvingades ta beslutet att ge upp mitt deltagande i tävlingen. Besviken, och med sorg i hjärtat, satte jag mig och mediterade.

Det dröjde nog inte mer än 10 minuter innan en mycket klar inre bild växte fram: ett kors, sammansatt av de två såriga delarna av en kluven stock – med insidorna vända utåt. Delarna hölls ihop av en cirkel, en järnring, och bakom allt strålade ljus åt alla håll.
Jag blev helt överrumplad av bilden och kände hur djupt förankrad den var i mitt inre.
Jag förstod den inte helt, men kände att den hade en viktig innebörd. Därför reste jag mig och hämtade skissblock och penna för att fästa min vision på papper.
Det stod också snabbt klart för mig vilka material jag skulle använda för att framställa korset i verkligheten.
Titeln, ”Guds närvaro”, kändes lika självklar och med tillägget ”i uppbruten tid” framstod kopplingen till både mitt personliga tillstånd och människans belägenhet i stort; hur den s.k. civiliserade människan är uppbruten från den ursprungliga helhet hon bär inom sig.

Och visst var det så att jag i mitt höga tempo, och med mina höga ambitioner, hade tappat kontakten med min egen helhet – med de djupare skikten i mig.
Så som symboler visar sig, vävs många nivåer av verklighet in i samma bild.
Förutom att visa på min omedelbara känslomässiga belägenhet och en vidare bild av människan på jorden, var den ju också ett utmärkt utsmyckningsförslag.
Att leva uppbruten från sin helhet innebär att känna sig både utsatt och isolerad.
Jag förstod från början inte vad järnringen skulle ha för funktion, mer än att ringa in och centrera korset.
Det var först för ett par månader sedan det gick upp för mig vad järnringen symboliserar: det är den mänskliga gemenskapen; människor som vi kan känna oss trygga med, där vår sårbarhet inte är ett hot.
I kyrkans värld är det församlingen som står för den gemenskapen – och det är i den gemenskapen vi kan hjälpas åt med att, trots vår sårbarhet, hålla hjärtat öppet för det alltid närvarande gudomliga ljuset: ”Guds närvaro i uppbruten tid”.

Min avsikt med utsmyckningen har nu också fått stöd av ett viktigt tillskott i vapenhuset: det bord som står under korset och fungerar som ljusbärare. Här manas nu besökare i kyrkan att stanna upp inför korset, som berättar om sårbarhet och kontakt med en djupare helhet, och samtidigt tända ett ljus för någon man tänker på och som väcker dennes sårbarhet; kanske sorg eller smärta förenat med minnen av glädje och livslust.

Jag är djupt tacksam och stolt över att ha fått tillfälle att skapa detta sammanhang i Gåsinge kyrka.
Som konstnär är jag en utforskare av livets mysterium och samtidigt är jag medveten om att mina personliga perspektiv bara är ett av många möjliga. Jag tror att den vision som steg fram inom mig, och nu till sist hänger förverkligad i vapenhuset, bär på många fler dimensioner och innebörder än vad mina personliga tankar rymmer.
Därför har jag bjudit in mina vänner Lis Nyström och Folmer Leide att ge varsin betraktelse över korset som symbol. Vi har alla tre, på olika vis, intimt följt varandras andliga utveckling sedan många år tillbaka och det känns oerhört stimulerande att få stå tillsammans med er i det här sammanhanget.

Separation och helhet

Begreppet ”separation” har språkligt sett uppstått som ett sätt att beskriva upplevelsen av särskiljande mellan olika företeelser i en dualistiskt uppfattad verklighet; mellan olika ”objekt”.
Märk väl att det här handlar om ”beskrivning av en upplevelse”, inte om faktiska fenomen. Vi kan beskriva ett fenomen som en entitet och ett annat som en annan entitet. När vi däremot använder ordet ”separat” beskriver vi en relation mellan dessa entiteter eller fenomen. Och så snart vi talar om, eller betraktar, en relation skapar vi en subjektiv idé om dessa entiteters förhållande till varandra. Vi ”polariserar” fenomenen gentemot varandra och SKAPAR alltså en karaktäristik för hur delarna är separata.

Vi kan använda en uppsjö av begrepp för en sådan karaktäristik, med utgångspunkt från t.ex. position, storlek, färgnyans, ljushet, ålder etc. etc.
Det viktiga här är illusionen om den relationskaraktäristik vi frammanar och tror oss uppfatta – vilken alltså är individuell och subjektiv.

Lösningen på detta dilemma är att sluta tro på upplevelser av separation i allmänhet och på den karaktäristik av separationen som jag uppfattar i synnerhet. Här upphör bedömningar som rätt-fel och bra-dåligt.
Det är klart att jag kan se att två olika fenomen är åtskilda och det är just så som verkligheten kommer emot mig, men om jag samtidigt är medveten om att min uppfattning av separation mellan fenomenen är en illusion och alltså inte äger någon sanning i sig utan endast är min egen konstruktion inser jag att verkligheten är en enda odelbar helhet innan jag separerar dess delar utifrån min personliga världsbild.
Hur kan jag veta det? Jo, genom enkel logik, så som jag ovan har benat upp begreppen. Jag kan dock aldrig uppleva helheten eftersom jag själv är del i den; jag är s.a.s. fångad i den och kan bara uppleva den inifrån som ALLTING.
Jag kan däremot sluta mig till att betraktad utifrån skulle jag se en enda stilla enhet – helt i vila. Precis som jag ser alla ting omkring mig utifrån, vilande helt i sig själva.

Varje människa är på så vis innesluten i sin egen verklighet och kan komma i kontakt med helheten bara genom att förbehållslöst öppna sig för ALLTING och bli ett med sitt flöde av upplevelser. Och därmed fullständigt vila i denna helhet.
Genom insikten att ALLA ting – inklusive jag själv – är helt vilande i sig själva kan jag börja uppleva själva livsflödet från en botten av total stillhet. Vilket innebär en paradox av sinnesfrid mitt i all sinnesrörelse.
Verkligheten är en illusion och illusionen är min verklighet.

Vad betyder den här inställningen för en känsla av utanförskap t.ex.? Det finns två sätt att närma sig ett sådant dilemma:
1. Undersök själva upplevelsen och bli medveten om hur du själv skapar den.
2. Påminn dig om att din upplevelse är en illusion och att den har uppstått i ditt medvetande, som är ett personligt perspektiv i en odelbar och oändlig universell medvetenhet. Varje upplevt fenomen bärs av och är en del av denna medvetenhet.

Känner du tveksamhet inför det jag har skrivit här, ta en titt på den här webartikeln, för en fördjupning:
http://www.collective-evolution.com/2013/12/05/the-illusion-of-matter-our-physical-material-world-isnt-really-physical-at-all/

Lars Berg

Om inre berättelser

Från tidig barndom tillägnar vi oss en uppfattning om oss själva och världen, där världsbild och självbild intimt hänger ihop. Vi lär oss att kategorisera verkligheten omkring oss, identifiera saker och ting kopplade till ord och begrepp; vi väver en förståelse av världen och oss själva inifrån språkets logik.
Denna ”förståelseväv” är en produkt av samspelet med viktiga personer i livet. Vi har tolkat situationer vi har varit med om och skaffat oss en erfarenhetsbas för att kunna hantera vår verklighet på ett meningsfullt sätt.

När vi betraktar världen av saker och ting omkring oss ser vi hur de ”hänger ihop” utifrån den unikt personliga förståelseväven och reagerar på det vi möter utifrån dess logik. Så länge vi tror att det vi har lärt oss är den enda sanningen är vi fångna i vår väv, där liknande situationer alltid väcker samma känslor och återkommande reaktioner inom oss. Vi reagerar per automatik.
Vi har gradvis skapat en livsberättelse, sammanvävd av viktiga och avgörande episoder i livet, som vi i vårt inre återberättar för oss själva som en bekräftelse på att vi finns till. Genom min berättelse ÄR jag någon…..
Vi hoppas kanske på att i framtiden kunna uppnå sådant vi längtar efter och att kunna tillfredsställa behov som vi känner inte har blivit tillgodosedda.
Men eftersom livsberättelsen är sammanvävd av minnen från det förflutna blir hoppet om en ljus framtid inget annat än en hägring byggd på en flykt från det som varit. Om vi är missnöjda med vår livsberättelse kommer den inte att bli bättre av att förläggas i framtiden – något som inte finns och heller aldrig kommer att finnas som annat än en fantasi.
Det enda sättet att förändra vår livsberättelse är genom nya och tillfredsställande upplevelser Här och Nu – det enda som finns. Genom att inse att livsberättelsen upprätthålls i Nuet blir det också verkligt att det förgångna inte finns – också det är en illusion. Det som finns kvar är effekterna eller konsekvenserna av vårt sätt att hantera det vi har varit med om; reaktionsmönster, spänningar och rädslor som begränsar oss både känslomässigt och handlingsmässigt.

Med denna insikt som bas kan det nya äventyret börja; den mer autentiska berättelsen om vem du är, vad du kan och vad du vill!!