I filmen Cloud Atlas framställs några intressanta idéer om livet som vi lever det. Bl.a. tanken om att ”det liv jag lever inte är mitt”. Normalt betraktar vi väl livet just så: ”det är mitt liv och det är jag som lever det”.
Och: ”du lever ditt liv och ingen annans”.

Filmens berättelse tvinnas av flera livsöden, från olika tidsperioder. Det äldsta är från mitten av 1800-talet och det som visar sig vara den ödestråd som står för återberättandet likaväl som slutscenens framtidsvision är förlagd i en dystopisk framtid då livet på jorden har nått vägs ände och människans enda överlevnadsmöjlighet ligger i att fly vår planet och finna ett hem i en annan galax.
Berättaren, spelad av Tom Hanks, återkommer som gestalt i flera inkarnationer; redan i 1800-talsversionen och då som en girigbuk, ständigt på jakt efter rikedomar som han kan gå över lik för att erövra.
Han dyker sedan upp i varje tidsepok, ständigt driven av sin girighet men efterhand uppblandad med inre tvivel genom ödesmättade möten med goda människor och händelser, som ställer hans giriga impulser inför växande samvetskval.
Utan att avslöja hur själva ramberättelsen slutar – ifall läsaren vill se filmen – vill jag här reflektera lite över grundbudskapet i filmen; så som jag uppfattar det.

Till en början ger filmen ett ganska fragmentariskt intryck, genom sina parallella berättelser som ger sken av att vara kanske sex olika filmer i en.
Efterhand som tiden går inför betraktandet blir dock varje berättelse igenkännbar och budskapet växer som ett frö till en insikt om människans predestinerade förutsättningar. Både de krafter som får oss att upprepa gamla beteendemönster och val och de ögonblick som ställer oss inför en öppen dörr av möjligheten att välja en ny och obeträdd väg, som kommer att förändra mina mönster liksom mitt öde – liksom många andra människors öden.
Filmen kommer därmed att handla om de avgörande ögonblick då vi väljer vårt livsöde, samtidigt som den skildrar den starka kraft som konventioner och traditioner utgör i hur vi framlever våra liv.

Det är vid den här punkten som det blir uppenbart att jag inte lever MITT liv innan jag ställs inför ett av de här avgörande ögonblicken och MEDVETET väljer att bryta mot den konvention som lever inom mig. ”Konvention” har innebörden ”komma samman” (från latinets convenire) och belyser den svårighet vi som individer ställs inför när vi vill välja en annan handling än den som gruppen eller samhället har ”kommit samman” kring. Det är att skilja ut sig mot mängden, med hot om att både bli väldigt synlig och utpekad inför alla och att bli utesluten ur gemenskapen.
Att leva blir på det här sättet en fråga om både samexistens och existentiell ensamhet. I den sorts valsituationer som vi här beskriver möter jag min existentiella ensamhet och tvingas hantera de två motstridiga drifterna ”samhörighet” och ”exklusivitet”.

Och är det inte just här vi finner vårt djupaste existentiella dilemma som människor, i balansen mellan att höra till och att vara åtskild och unik?
Att stå vid den här livsavgörande punkten i en viss situation är alltså ett hot om rubbad balans, där jag antingen kan falla in i tvingande social fångenskap eller ut i isolering och socialt utanförskap. Om jag är medveten om valets allvar, vill säga. De flesta av oss är antagligen inte ens medvetna om att vi befinner oss inför ett livsavgörande val. Vi lever på och väljer den enklaste vägen; den som känns minst utsatt och obehaglig.

Alltså lever jag inte MITT LIV i en sådan omedvetenhet utan det liv som utstakats åt mig i det kollektiv som kallas gruppen, släkten, yrkeskåren eller samhället.
Möjligheten finns förstås att jag aldrig lever MITT LIV, utan antar ett antal roller som ibland förespråkar rebelliskhet mot vissa konventioner och ibland samsyn med företrädare för andra.
Oavsett hur vi betraktar det sociala spel vi kallar ”livet” blir det i filmen Cloud Atlas tydligt att vi då och då står inför valsituationer som håller dörrar öppna åt det ena eller andra hållet – och att livet kommer att te sig väldigt annorlunda beroende på vad jag väljer. Både för mig själv och för en mängd andra människor.
Något som också blir synligt är hur stort inflytande händelser och konventioner som ligger långt tillbaka i tiden har på hur vi reagerar på händelser idag.

Med det här synsättet blir varje individs liv en liten länk i en lång kedja av riktningar. Vid varje tillfälle vi medvetet väljer att bryta mot den riktning vi känner oss manade till av konventioner länkar vi dock in oss i en ny kedjeriktning, som leder till ett annat förlopp än de upprepningar som präglat kedjan hittils.
Med små förskjutningar sker därmed förändringar i historieflödet, som leder till antingen mänsklighetens räddning eller till dess ohjälpliga undergång.

Det lilla valet har därmed ett viktigt samband med de stora skeendena i tillvaron.
Om budskapet inger hopp eller förtvivlan får väl tiden utvisa.