Månadsarkiv: december 2013

Ge din känsla av ”Jag” din uppmärksamhet

I den länkade videon nedan ger Rupert Spira en verkligt klarsynt och välformulerad beskrivning av hur vi genom att stanna upp och ge uppmärksamhet åt ”jag-känslan” kan öka medvetenheten om vilka vi är bakom alla våra roller, tankar, känslor och idéer om oss själva. Jag-känslan i kroppen, som går bortom (eller är innesluten i) kroppen…

http://non-duality.rupertspira.com/watch/give-the-i-thought-your-attention

Tankar om en utsmyckning

Nedanstående text är ett invigningstal som jag höll under invigningen av den konstnärliga utsmyckning jag gjorde i Gåsinge kyrka i Gnesta kommun 2005.

Gudomlig närvaro i uppbruten tid, utsmyckning i Gåsinge kyrka 2005
Gudomlig närvaro i uppbruten tid, utsmyckning i Gåsinge kyrka 2005

Tidsbilden
Jag vill börja med att formulera en tidsbild, mitt perspektiv på en central aspekt av den tid vi lever i.
Konsthistoriker brukar säga att ett konstverk är ett uttryck för den tid det är skapat i.
Även om korset är en tidlös symbol stämmer det ändå väldigt väl att utsmyckningen där ute i vapenhuset är ett uttryck för den tid vi lever i.
Efter det senaste årtiondets ofantliga acceleration av teknologisk utveckling och motsvarande förväntningar på snabba resultat, flexibilitet och stresstålighet, har mängder av människor bränt ut sina hälsoreserver och tvingats till långa sjukskrivningar.
Efter det senaste årets naturkatastrofer – jordbävningar, flodvågor, orkaner och hot om att drabbas av smittsamma sjukdomar – har medvetenheten om vår sårbarhet ökat hos de flesta människor. Det är lätt att känna maktlöshet när närstående dör, familjer splittras, ägodelar sprids för vinden eller när hälsan sviker.
Det här är en dramatisk tidsbild som pekar mot människans litenhet, mitt i vår civilisations alltmer förfinade vetenskapliga utveckling. Lika lätt som det är att drabbas av maktlöshet är det att lockas av alla löften om förbättringar genom ökad utvecklingstakt.

Processen
Jag lever själv ofta i villfarelsen att om jag bara lyckas med det ena eller andra först, kommer jag att finna ro och tillfredsställelse. Om jag bara anstränger mig lite till….
När jag arbetade med förslaget till utsmyckningen i Dillnäs kyrka, var det under just sådana omständigheter.
Jag hade mycket att göra, många projekt igång samtidigt, och en minst sagt stressad tillvaro med höga ambitioner.
Jag umgicks med många utsmyckningsidéer, men kände inte att någon av dem angick mig. Dagen före sista inlämningsdagen insåg jag att jag inte skulle hinna nå fram till ett meningsfullt utsmyckningsförslag, så jag tvingades ta beslutet att ge upp mitt deltagande i tävlingen. Besviken, och med sorg i hjärtat, satte jag mig och mediterade.

Det dröjde nog inte mer än 10 minuter innan en mycket klar inre bild växte fram: ett kors, sammansatt av de två såriga delarna av en kluven stock – med insidorna vända utåt. Delarna hölls ihop av en cirkel, en järnring, och bakom allt strålade ljus åt alla håll.
Jag blev helt överrumplad av bilden och kände hur djupt förankrad den var i mitt inre.
Jag förstod den inte helt, men kände att den hade en viktig innebörd. Därför reste jag mig och hämtade skissblock och penna för att fästa min vision på papper.
Det stod också snabbt klart för mig vilka material jag skulle använda för att framställa korset i verkligheten.
Titeln, ”Guds närvaro”, kändes lika självklar och med tillägget ”i uppbruten tid” framstod kopplingen till både mitt personliga tillstånd och människans belägenhet i stort; hur den s.k. civiliserade människan är uppbruten från den ursprungliga helhet hon bär inom sig.

Och visst var det så att jag i mitt höga tempo, och med mina höga ambitioner, hade tappat kontakten med min egen helhet – med de djupare skikten i mig.
Så som symboler visar sig, vävs många nivåer av verklighet in i samma bild.
Förutom att visa på min omedelbara känslomässiga belägenhet och en vidare bild av människan på jorden, var den ju också ett utmärkt utsmyckningsförslag.
Att leva uppbruten från sin helhet innebär att känna sig både utsatt och isolerad.
Jag förstod från början inte vad järnringen skulle ha för funktion, mer än att ringa in och centrera korset.
Det var först för ett par månader sedan det gick upp för mig vad järnringen symboliserar: det är den mänskliga gemenskapen; människor som vi kan känna oss trygga med, där vår sårbarhet inte är ett hot.
I kyrkans värld är det församlingen som står för den gemenskapen – och det är i den gemenskapen vi kan hjälpas åt med att, trots vår sårbarhet, hålla hjärtat öppet för det alltid närvarande gudomliga ljuset: ”Guds närvaro i uppbruten tid”.

Min avsikt med utsmyckningen har nu också fått stöd av ett viktigt tillskott i vapenhuset: det bord som står under korset och fungerar som ljusbärare. Här manas nu besökare i kyrkan att stanna upp inför korset, som berättar om sårbarhet och kontakt med en djupare helhet, och samtidigt tända ett ljus för någon man tänker på och som väcker dennes sårbarhet; kanske sorg eller smärta förenat med minnen av glädje och livslust.

Jag är djupt tacksam och stolt över att ha fått tillfälle att skapa detta sammanhang i Gåsinge kyrka.
Som konstnär är jag en utforskare av livets mysterium och samtidigt är jag medveten om att mina personliga perspektiv bara är ett av många möjliga. Jag tror att den vision som steg fram inom mig, och nu till sist hänger förverkligad i vapenhuset, bär på många fler dimensioner och innebörder än vad mina personliga tankar rymmer.
Därför har jag bjudit in mina vänner Lis Nyström och Folmer Leide att ge varsin betraktelse över korset som symbol. Vi har alla tre, på olika vis, intimt följt varandras andliga utveckling sedan många år tillbaka och det känns oerhört stimulerande att få stå tillsammans med er i det här sammanhanget.

Separation och helhet

Begreppet ”separation” har språkligt sett uppstått som ett sätt att beskriva upplevelsen av särskiljande mellan olika företeelser i en dualistiskt uppfattad verklighet; mellan olika ”objekt”.
Märk väl att det här handlar om ”beskrivning av en upplevelse”, inte om faktiska fenomen. Vi kan beskriva ett fenomen som en entitet och ett annat som en annan entitet. När vi däremot använder ordet ”separat” beskriver vi en relation mellan dessa entiteter eller fenomen. Och så snart vi talar om, eller betraktar, en relation skapar vi en subjektiv idé om dessa entiteters förhållande till varandra. Vi ”polariserar” fenomenen gentemot varandra och SKAPAR alltså en karaktäristik för hur delarna är separata.

Vi kan använda en uppsjö av begrepp för en sådan karaktäristik, med utgångspunkt från t.ex. position, storlek, färgnyans, ljushet, ålder etc. etc.
Det viktiga här är illusionen om den relationskaraktäristik vi frammanar och tror oss uppfatta – vilken alltså är individuell och subjektiv.

Lösningen på detta dilemma är att sluta tro på upplevelser av separation i allmänhet och på den karaktäristik av separationen som jag uppfattar i synnerhet. Här upphör bedömningar som rätt-fel och bra-dåligt.
Det är klart att jag kan se att två olika fenomen är åtskilda och det är just så som verkligheten kommer emot mig, men om jag samtidigt är medveten om att min uppfattning av separation mellan fenomenen är en illusion och alltså inte äger någon sanning i sig utan endast är min egen konstruktion inser jag att verkligheten är en enda odelbar helhet innan jag separerar dess delar utifrån min personliga världsbild.
Hur kan jag veta det? Jo, genom enkel logik, så som jag ovan har benat upp begreppen. Jag kan dock aldrig uppleva helheten eftersom jag själv är del i den; jag är s.a.s. fångad i den och kan bara uppleva den inifrån som ALLTING.
Jag kan däremot sluta mig till att betraktad utifrån skulle jag se en enda stilla enhet – helt i vila. Precis som jag ser alla ting omkring mig utifrån, vilande helt i sig själva.

Varje människa är på så vis innesluten i sin egen verklighet och kan komma i kontakt med helheten bara genom att förbehållslöst öppna sig för ALLTING och bli ett med sitt flöde av upplevelser. Och därmed fullständigt vila i denna helhet.
Genom insikten att ALLA ting – inklusive jag själv – är helt vilande i sig själva kan jag börja uppleva själva livsflödet från en botten av total stillhet. Vilket innebär en paradox av sinnesfrid mitt i all sinnesrörelse.
Verkligheten är en illusion och illusionen är min verklighet.

Vad betyder den här inställningen för en känsla av utanförskap t.ex.? Det finns två sätt att närma sig ett sådant dilemma:
1. Undersök själva upplevelsen och bli medveten om hur du själv skapar den.
2. Påminn dig om att din upplevelse är en illusion och att den har uppstått i ditt medvetande, som är ett personligt perspektiv i en odelbar och oändlig universell medvetenhet. Varje upplevt fenomen bärs av och är en del av denna medvetenhet.

Känner du tveksamhet inför det jag har skrivit här, ta en titt på den här webartikeln, för en fördjupning:
http://www.collective-evolution.com/2013/12/05/the-illusion-of-matter-our-physical-material-world-isnt-really-physical-at-all/

Lars Berg